Var är alla på väg?

Var är alla på väg?

13 februari, 2019 0 av Mickan74

Jag åker kommunalt in till och från jobbet i stan, det är helt galet att ta ens försöka tänka tanken på att ta bilen in. Det gör jag bara i nödfall eller om jag har mycket saker som ska in, men inte annars. Innan jag kommer till Slussen så åker jag buss, och på morgonen är bussen oftast väldigt full av människor i varierande åldrar som ska till allt ifrån skolan till att spela bridge. Nu när det är vinter ser alla väldigt trötta och bleka ut, de flesta sitter med hörlurar i öronen och lyssnar på antingen musik, ljudbok eller kanske radio och stirrar tomt ut genom fönstren. En del passar på att riva av några samtal innan de kommer fram dit de ska. Det är alltid spännande att ta del av samtal, det är svårt att inte höra för de pratar väldigt högt. Det kan handla om alltifrån företagshemligheter till vad som hände eller kommer att hända i helgen. Det jag ofta tänker när jag sitter där på bussen är, var ska alla människor? Var är alla på väg? Ingen möter en blick för herregud, tänk om någon för sig att börja prata med en! Speciellt någon man inte känner?! Vi svenskar är roliga på det sättet, vi pratar inte gärna med någon okänd, speciellt inte på tunnelbanan. Då måste ju den personen som vill prata per default vara galen, en maniac som säkert ser lila UFO-kossor och kramar träd. Nej, på tunnelbanan sitter man tyst och glor ut genom rutan eller ner i mobilen och undviker mänsklig kontakt.

Jag och min sambo var var för några år sen i New York på sommaren och det snabbaste sättet att ta sig fram där är att ta tunnelbanan, så det gjorde vi. Hoppade på tåget och det tog 10 sekunder innan vi satt och pratade med personerna närmast oss. Hur trevligt som helst, så trevligt att vi missade vår station och hamnade i Harlem. Så då var vi tvungna att fråga oss fram vilken plattform vi skulle till, och alla var hur hjälpsamma som helst. Jag trodde självklart att vi skulle bli rånade och mördade, men som tur var hände inte det som ni märker. En helt annan känsla mot Stockholm kan jag säga.

En annan sak med att åka kommunalt i Stockholm är att det verkar som om alla har så fruktansvärt bråttom, och går du för långsamt eller är för långsam att hitta SL-kortet vid spärren hörs suckar och stön bakom dig. Bland det värsta brottet du kan göra i morgon/kvällsrusningen är att stå på fel sida i rulltrappan! Ojojoj, om du står till vänster och hänger istället för till höger! Självklart kan jag också har bråttom men fram kommer man alltid, och ibland är man några minuter sen men världen går inte under för det. Ibland händer det saker utanför ens egen kontroll som gör att man missar några minuter, och det är okej. Däremot är det inte okej att ständigt komma sent till möten eller träffar, då är sjukt dålig på att planera. Gör om och gör rätt, säger jag bara.

Men det jag ville komma fram till, var är alla på väg? Varför har vi alltid så bråttom? Och varför är vi så rädda för att prata med varandra? Vi springer i våra ekorrhjul som bara snurrar snabbare och snabbare, men till vilken nytta? Eller lever vi bara för helgerna då vi kan vara lediga? Den tanken är verkligen tragisk, att bara överleva vardagen för att leva upp på helgen.

Ta hand om er så hörs vi snart igen.

Kram

Michaela