Fire in the hall!

Fire in the hall!

12 mars, 2019 0 av Mickan74

Igår var ingen bra dag, inte för att det var måndag utan för att jag och min sambo rök ihop som katt och hund. Och i vanlig ordning handlade ursprungsdiskussionen inte om något direkt sprängstoff, men vi hamnade i ett invant mönster att väva in allt mellan himmel och jord, och då eskalerade det. Rejält… Varför är det så svårt att hejda det skenande tåget i tid? Vi såg båda varningsskyltarna men ingen av oss hade förståndet att slänga i handbromsen. Resultatet blev att jag valde sova själv i ett annat rum, och jag sov inte jättebra för jag var så arg! Och idag är jag supertrött, trött på bråka och trött pga sömnbrist.

Fire in the hall!

Idag bråkar jag och min sambo väldigt lite jämfört med hur det har sett ut för oss genom de här åtta åren tillsammans, men vi båda två starka individer som inte backar i hetsiga diskussioner. Vi har som ett mönster vi följer när vi börjar ge oss in på minerade områden, då börjar vi cirkulera runt varandra för att sen fatta varandras händer och kastas in i en djävulsdans där vi redan på förhand vet resultatet. En ren och skär katastrof. Och till vilken nytta? Att gå omkring och sura på var sitt håll och muttra tar bara kraft och energi, och sen är det jäkligt tråkigt. Tyvärr är det så att min sambo kan med enkelhet ta fram mina sämsta sidor och jag hans. När vi känner varandra så otroligt bra är det lätt att trycka på knappar som är fyllda med dynamit, och lite njuta av det. I stridens hetta säger man saker som man sedan ångrar, och ibland går det inte att reparera skadan. Läste någonstans en så bra liknelse, att säga saker som sårar för att sen be om förlåtelse är som att slänga en tallrik i golvet och sen limma ihop den, skadan är redan gjord och går inte att få ogjord. Spelar ingen roll hur bra man än en försöker limma ihop den, den kommer alltid vara hel men trasig.

Jag lärde mig av en otroligt klok kvinnlig imago-terapeut att man ska inte säga saker i affekt, för det kommer kommer alltid sluta dåligt. Det har jag verkligen tagit till mig och jag försöker hålla koll på vad jag säger i stridens hetta, men det händer att det slinker det ur mig saker som jag sen ångrar jättemycket. Min sambo har inte anammat det lika bra trots att vi har pratat om det vid massor av tillfällen, det är okej att bråka men det är inte okej att slänga ur sig saker bara för att såra.

När man ryker ihop så finns det olika faser i ett bråk, först kommer upptakten till bråket, själva bråket, isolering efter bråket och sen kommer det känslomässiga efterspelet. I efterspelet så samsas känslorna av förövare, möjliggöraren och offret. Båda parter har varit möjliggörare till bråket och båda är både offer och förövare, och släng ner lite skuld och skam i den soppen så har man en cocktail av ohanterliga känslor som ska bearbeta. Det tar tid att komma tillbaka till varandra efter bråk, både känslomässigt och fysiskt. Det är ju så jäkla onödigt, det går att lösa på mycket bättre sätt än att skrika sig hesa på varandra men det kräver mycket av en, tex självdisciplin och självinsikt. Och de komponenterna lyste med sin frånvaro igår kan jag säga, de hade lagt benen på ryggen flytt sin kos.

Idag kan jag säga att jag inte kommer ihåg upptakten till vårt bråk igår, så det kan ju inte ha handlat om något livsavgörande direkt. Så inte nog med att jag inte kommer ihåg vad vi bråkade om, jag är sjukt trött och vill bara sova. Bra jobbat! Nej, skit i att skrika och bråka, försök vara konstruktiva och lösningsorienterade istället. Och det är plättlätt att komma ihåg när topplocket går! 😀

Ta hand om Er!

Kram

Michaela