Ibland är upp, ibland är det ner…
Igår kväll var jag och min sambo på ett event där bla Papilly presenterades, och för er som inte vet det så har jag varit en del av Papilly från när det var ett embryo tills i våras då jag valde att gå ur styrelsen för att kunna låta nytt blod komma in i bolaget. Men jag måste säga att jag känner en enorm stolthet att jag vara med på en spännande resa i ett ämne som är så viktigt och att bolaget har kommit så långt.
Papillys VD, Erik Lissner, höll i presentationen och det jag reflekterade över var hur vi människor inte vill ta till oss kroppens signaler om när systemet praktiskt taget skriker ”Overload”, utan vi har alltid olika bra förklaringar och omskrivningar för hur vi mår men vi vågar inte säga hur det egentligen är och hur vi mår.
Det är viktigare att posta happy pictures på sociala medier och visa upp en lyckad fasad än att vara ärlig. Allt verkar handla om att sälja en bild av sig själv som framgångsrik både i business och privat, men hur ser det ut bakom fasaden då? Sitter inte de flesta av oss med samma typ av känsloregister? Kanske drar jag alla över en kam men jag har dagar när jag bara vill dra täcket över huvudet och ligga grina för jag känner mig så misslyckad på alla fronter. Misslyckad över att jag och min fd man inte lyckades hålla ihop det, att barnen får två boenden, att jag har fått rynkor och hängrumpa, att jag är sjukt dålig på att planera osv… Det finns oändligt mycket att känna sig misslyckad över men det går inte att förändra historien, bara framtiden.
När de här tankarna maler i huvudet så känner mig som en ballong som någon sugit luften ur, helt tom på energi och kan inte vara tacksam för något. Det jag vet när jag känner mig så här är att jag kan inte ligga kvar i sängen och stirra in i väggen för det kommer bara göra att jag mår sämre, och dessutom har jag ett jobb att sköta. Och det brukar kännas bättre när jag jag får andra saker att fokusera på än mig själv och var jag befinner mig rent känslomässigt. Det låter väldigt motsägelsefullt när jag precis skrivit om att vi inte lyssnar på kroppens signaler men jag vet att jag inte är på väg mot den berömda väggen utan en människa med toppar och dalar. Och jag om någon borde ju veta skillnaden, eller hur?
Är det något jag har lärt mig om livet så är det att det är inte bara svart eller vitt, utan det finns även gråskalor och massor av olika kulörta färger, och det är väl tur det. Ombyte förnöjer, så är det bara.
Nu ska jag ta helg och hänga med min sambo och jag önskar er en härlig helg.
Kram!
Michaela