Ja, livet är orättvist…

Förra veckan ringde en vän till mig för vad jag trodde boka in en lunch vi skulle ha efter påsk men det samtalet tog sig en vändning jag inte hade trott.
Den här personen har haft två riktigt tuffa år med kriser inom familjen, han och hans fru har gått igenom ett rent helvete vilket har slitit på deras relation, men sista tiden hade det lugnat ner sig och ett lugn infunnit sig. Då kom nästa käftsmäll då de fick beskedet om att frun hade fått obotlig och aggresiv lungcancer. Hela familjen hamnar i kris igen och min vän var av förklarliga skäl helt förstörd av många anledningar.
Det jag kände när jag pratade med honom var en ilska och en maktlöshet för att vi kan aldrig veta vad som väntar runt hörnet, livet kan vara så jävla orättvist. Att den person som inte varit en rökare drabbas av aggressiv lungcancer endast 55 år gammal med små utsikter att gå vinnande ut striden med en motståndare som cancer är bara så fel, bara så jävla fel!
Det var nu de skulle njuta av de ljuva åren, barnen var utflyttade och de skulle få tid tillsammans. De köpte för ett par år sen en lägenhet på Mallorca och där är de så ofta som det bara går, de älskar att hänga där nere och bara få vara.
Jag sa till min vän att livet är så jävla orättvist, det var ju nu de skulle få tid för varandra och få ta igen sig och få tid att njuta. Och då händer det här, jag fattar inte. Cancer är demokratisk, den slår mot alla samhällsgrupper och åldrar men det gör det inte lättare att, jag kan nog ärligt säga att jag hatar cancer oavsett, den är vidrig. Att personer som gjort gott i livet ska drabbas är bara så fel, brukar säga att det finns så många elaka människor som inte gjort något bra i livet som rimligtvis borde stå först i kön för att drabbas men allt som oftast klarar sig från det mesta. Har fortfarande inte kommit till någon bra förklaring eller anledning till varför tex vår mamma var tvungen att kasta in handduken endast 62 år gammal och lämna fem barn, 10 barnbarn och pappa?
Att få besked som det här sätter ens eget liv i ett annat ljus, ta inte saker för givet och gör det bästa av varje dag. Kan låta som en klyscha men det är så sant för vi kan aldrig veta vilken av alla dagar som är den sista.
Min vän sa till mig med en röst som jag aldrig hört förut från honom, ”Michaela, livet är så kort” och jag höll där och då på bryta samman. Han har ju så rätt, alla de här sakerna som i vardagen som gör mig galen, tex när min särbo tar av sig skorna på alla tänkbara ställen och jag snubblar över dem och det kommer en harang av barnförbjudna ord ur min mun, vad spelar det för roll egentligen?
Eller när jag brinner av för att något av barnen har lyckats göra något mindre intelligent, so what?! Livet är för kort för att gå och vara arg på saker som inte spelar någon roll. Om vi gör det bästa vi kan varje dag och när vi gör fel, böjer på nacken och gör om och gör rätt så slipper vi ångra oss så mycket. När vi går in i diskussion eller argumentation, försök se helheten istället för att fastna i detaljerna.
Jag har en väldigt klok pappa som brukar säga till mig ”Mickan, välj dina fighter” och när jag hörde det första gången så fattade jag ingenting. Vaddå välja mina fighter?! Idag har jag en helt annan förståelse för den sättningen, ödsla inte energi på något eller någon som inte är värd det. Eller så kan man säga ”Don´t argue with stupid”.
Ha en fantastik långhelg och njut av familj och vänner och lägg energin på att göra gott!
Kram
Michaela