Spelar det någon roll egentligen om man är tjock eller smal?

september 25, 2015 0 av Michaela

I media står det mycket just nu om Katrin Zytomierkas inslag hos Malou Efter 10, där hon uttrycker sig nedlåtande om överviktiga och nu blivit tvungen att göra en pudel. Stina Wollter är upprörd och sårad efter Katrines påhopp, och jag gissar att det finns fler kvinnor och män som är överviktiga som också är mindre glada. Katrine är en loose canonball i vad hon kan säga, vilket speciellt TV4 borde vara medvetna om och vara förberedda på. Men hon är inte mer än människa och erkänna att ibland blir det fel.
Det jag vill komma till är de fördomar som finns om både överviktiga och underviktiga, och fördomar mellan tjocka och smala. Jag har alltid varit smal och ibland smalare än vad jag brukar och det kan bero på tex att jag har varit inne i period när jag inte mått så bra. Jag upplever att det är mer accepterat att gå på någon och vara okänslig mot någon som är smal, än att göra detsamma mot någon som är överviktig. Jag har fått höra ganska ofta på senaste tiden att jag ser sjuk ut, ett benrangel, utmärglad, benig osv. Bakom de här kommentarerna finns det mycket kärlek och omtanke för mig, men jag tycker det är väldigt tungt att ständigt få höra det. Jag vet hur jag ser ut och jag vet att det kommer vända snart, det är temporärt. Jag har svårt att tro att någon skulle gå på någon och säga ”vad tjock du är, fetto, borde du inte gå ner i vikt osv och säga att det är av omtanke och sant. Det är bra att vara ärlig men brutalt ärlig kan bli väldigt fel även med det är av bästa välmening. Men vad är bäst, att vara smal och olycklig mot att ha några kilo extra och vara lycklig? Ingen direkt raketforskarfråga direkt!
När jag pratar med någon som har några kilo extra får jag ofta en släng av sleven helt omotiverat för jag är smal och inte kan förstå hur det är att vara tjock, och då vill jag egentligen bara vända det tillbaka. Skulle jag vara en mer lycklig människa för att jag är inte är överviktig? Det är väl inte där lyckan ligger? Lyckan ligger i att trivas med sig själv och den person man är, inte vad vågen visar. Det kroppsideal som råder idag är sjukt och ändå så ligger det i bakhuvudet och maler och stör. Jag bryr inte om någon är tjock eller smal, det är inte min business utan det är personen ifråga jag bryr mig om.
Fick en länk skickad till mig av en härlig människa som jag tittade på idag och blev helt blown away! Tjejen heter Lizzie Velasques och har ett syndrom som bara två i världen har, och det gör det omöjligt för henne att gå upp i vikt. Hon är blind på ena ögat och ser väldigt annorlunda ut mot oss ”vanliga” människor men vilken fantastisk kvinna! Hennes inre kraft är helt magisk och det bara lyser om henne. När jag lyssnade på henne skämdes jag över mina egna I-lands problem, eller jag fick iallafall distans till dem. Om jag tittar på mig och mitt liv så har jag det väldigt bra men jag låter mig mind fuckas av saker som inte betyder något utan bara tar energi och gör att jag hamnar i fel mood.
Är det inte dags att sluta döma hunden efter håren och tillåta oss att vara som vi är och vill vara? Skita i idealen och sätta våra egna ramar och gränser? Vara tillåtande i vårt förhållningssätt mot andra människor? Sluta vara så dömande och vilja sätta etiketter på alla vi träffar och placera in dem i fack. Uppleva livet istället för att bara leva det!
Ha en superskön helg och njut!
Kram
Michaela
Ps! Här kommer länken!
https://www.youtube.com/watch?v=QzPbY9ufnQY
h-LIZZIE-VELASQUEZ-960x540