Bittersweet…

september 8, 2015 0 av Michaela

Idag är det en stor dag på många sätt. Min son fyller 14 år och jag har svårt att ta in att det lilla knyttet som barnmorskan la i mina armar en natt för 14 år sedan har blivit en cool, förståndig och härlig kille. Han är en gåva som jag är så lycklig över att få vara mamma till. Självklart blir jag galen och förbannad på hans tonårsfasoner, men de hör åldern till och jag kan inte göra så mycket åt det utan bara acceptera det, men givetvis sätter jag gränser. Det är min skyldighet och plikt som förälder att lära honom om livet, och för livet på egna ben. Det är bitterljuvt att se sina barn växa upp, känner en typ av sorg över att han aldrig kommer bli så där liten, knubbig och kladdig igen men samtidigt har han en häftig resa framför sig som jag gärna tar del av.
Så grattis min älskade son på din födelsedag!
I mitt förra inlägg skrev jag om min katt som försvunnit och att jag då misstänkte att någon hade stulit henne, men jag hade fel. Fick reda på i förra veckan att hon blivit överkörd. Den sorg jag upplevde när jag fick veta vad som hänt var så stor. Hon hade på kort tid blivit en så naturlig del av vår familj och alla vi älskade den där lilla pälsbollen. Fast å ena sidan var det ganska skönt att få veta vad som hänt och inte behöva leva i ovisshet, även om det var brutalt. Så RIP Sascha, vi kommer aldrig glömma dig.
Måste ändå säga att livet är bra konstigt ibland. Saker händer som jag inte riktigt kan förstå anledningen till, andra händelser kan jag förstå glasklart. Men jag är fullkomligt trygg med att ibland mår vi dåligt för att kunna må bra igen, bara inte svängningarna blir för stora…
Har och är inne i period nu när det händer mycket med mig och jag pendlar mellan att må som en prinsessa för att sen störta rakt ner, men det är okej. Har fina människor omkring mig som betyder så mycket för mig och de stöttar mig och hjälper mig att komma fötter igen. Till er säger jag, TACK!! Ni är bäst! Ingen personlig utveckling sker om man inte mår dåligt, så är det bara. Så jag fortsätter att vandra på min ibland krokiga väg och är trygg med att allt löser sig.
Ta hand om er!
Kram
Michaela